Sunday, July 20, 2014

Från satanister till setianer

Något om Set, Wewelsburg och Presidio

Religionshistorikern Per Faxneld har ju i olika sammanhang drivit linjen att satanister kännetecknas av att de vänder upp och ner på de traditionella bibliska begreppen och rentav ser Satan som "god". Detta tema har sedan tagits upp på bloggar och i andra sammanhang. Det låter ju lugnande. "Satanism" är i så fall ju inte något speciellt obehagligt.

Men faktum är att under detta århundrade har den överväldigande majoriteten av de som åberopar sig på den kristna Satansbilden tagit över många av de väsentliga "etiska" (eller oetiska) dragen från denna. Undantagen är helt marginella, och man får verkligen leta för att finna dem.

Det gäller även en del grupper som i slutändan kommit fram till att namnet "Satan" inte är så adekvat - och istället ersatt det med andra namn, som inte har hämtats från den judisk-kristna traditionen.

En av dessa är Temple of Set. Den grundades 1975 som en utbrytning från Church of Satan (CoS). Grundaren var inte vem som helst. Han hette Michael Aquino, och var officer i USA:s armés underättelsetjänst.

Inte nog med det, över 10 av de aktiva medlemmarna i Temple of Set kom också från samma underättelsetjänst. (Parker 1990).

Set, förvirringens Gud
Aquino var en intelligent person. Han insåg att det var något pinsamt med att rakt av ta över namnet "Satan" från kristendomen och sedan vända upp och ner på värdeskalan. Så han kom på att vad han verkligen dyrkade var den egyptiska guden Set.

"Dyrka" är kanske inte det mest adekvata begreppet, men faktum är att Aquino verkligen menade att Set existerar som en kosmisk intelligens, och att det går att få någon sorts kontakt med denne. Detta i motsats till CoS, som huvudsakligen ser "Satan" som en inre kraft, som man kan hitta i sig själv.

Men om man ser på vad den egyptiske guden Set egentligen stod för när det begav sig, för mellan fem och två tusen år sedan, inser man också att förändringen från Satan till Set trots allt inte ändrade på så mycket.

I egyptisk mytologi är Set framförallt känd för två saker. Dels att han begick sexuella övergrepp på gudabarnet Horus, Det finns flera berättelser om detta, även om hur Horus beklagar sig för sin moder Isis, och hur de gemensamt diskuterar hur Horus ska hantera den saken.

Men det Set är mest känd för är ändå att han mördade sin broder Osiris. Till en början genom att dränka honom - men genom århundradena ändrades scenariot för att slutligen bäst kunna beskrivas som ett styckmord.

Själva namnet Set anses betyda "drucken" "desertör" och "spridare av förvirring".

Set associerades med den sterila öknen, militära fiender, och "barbarer". Set hade på sätt och vis en funktion som var motsatsen till den hos gudinnan Maat, rättvisans och den kosmiska balansens princip.

Dessutom ansågs han sända mardrömmar.

Ändå dyrkades Set av somliga i Egypten, fram till den adertonde dynastin. Då revs alla tempel för Set, och han fördömdes i helt entydiga termer. Han fick epitet som lögnens fader, bedrägeriets konung, gangsterledare, den som hatar vänskap, den som orsakar mord. (För mer om Set, se Velde 1967).

Så att byta ut Satan mot Set verkade ju inte vara ett beslut som togs för att den entitet man hyllade skulle ses som "god" eller ge mer angenäma associationer…

Därför är det kanske inte helt förvånande att Temple of Set efter ett tag skulle kopplas samman med ganska så obehagliga händelser.

Naziockultism
En av dessa var när Michael Aquino 1983 besökte Wewelsburg. Detta var ett slott som hade hyrts på uppdrag av Heinrch Himmler, för att användas av SS. Bland annat hölls ockulta SS-ritualer där - framförallt i en lokal som kallades för "de dödas hall". Aquino åkte dit och mediterade, och försökte nå kontakt med de krafter som han trodde en gång hade inspirerat Himmler. Han skrev om det i ett dokument som han kallade "The Wewelsburg Working".

Han försäkrade att detta inte på något sätt innebar ett stöd till nazisternas politik. Man kan ju ägna sig åt naziockultism utan att på något sätt stöda folkmordspolitiken. Eller det var vad han sade. Många i USA var dock aningen skeptiska till hans försäkran. (Raschke 1990: 147 ff)

Rituella övergrepp
En ännu större skandal var vad som hände i anknytning det arméägda daghemmet vid Presidio. Där hade 1987 ett stort antal barn berättat om sexuella övergrepp. En del av dessa med rituella sadistiska inslag, som sades ha ägt rum i ett hus i närheten av daghemmet.

Ett av barnen som berättade om detta nämnde namnet på en av de som hade deltagit i övergreppen. Hon kallade honom för Mickey.

När polisen körde runt henne för att hon skulle peka ut var huset legat pekade hon ut Michael Aquinos hus. Hon beskrev även detaljer i huset, bland annat ett rum helt målat i svart. När SFPD gjorde en husrannsakan hos Aquino visade det sig att ett av rummen mycket riktigt var målat helt i svart.

Det blev ändå ingen rättegång, men arméns CID (Criminal Investigation Command) gjorde en utredning. De kom fram till att Aquino var skyldig, men ville inte gå vidare till rättegång, eftersom de hävdade att detta skulle kunna retraumatisera barnen. För vid det här laget hade fler än ett av barnen pekat ut Aquino.

Resultatet blev ändå att Aquino togs bort från aktiv tjänst, och han ägnade sedan en stor tid åt att angripa CID för den enligt honom orättvisa behandlingen. (Raschke 1992; Parker 1993; Lockwood 1993).

Barnen fick senare psykoterapeutisk behandling för att bearbeta sina trauman. (Ehrensaft 1992)

Mind Control
Aquino var som sagt knuten till USA:s militära underrättelsetjänst. Han hade också tjänstgjort i Vietnam. Efter nederlaget 1975 utvecklade han en bisarr teori om vad han kallade PSYOP. Han försökte till och med få den publicerad i armétidskriften Military Review. Teorin innebar att USA hade förlorat genom att man inte på något effektivt sätt kunde utöva tankekontroll över människor. Så han började spekulera om hur man kunde utveckla en teknologi för att kontrollera tankar på avstånd. Det låter ju inte speciellt genomförbart, kan man tycka, men Aquino trodde att det skulle vara möjligt.

Carl Raschke (1990: 152) har kallat PSYOP för "black political magic" och jag är benägen att instämma.

Under tidigt 90-tal skrevs det en hel del om såväl Wevelsburg, som Presidio och PSYOP. Bland annat i några av böckerna i min litteraturlista nedan. Men idag är de ju i stort sett glömt. Det har förpassats till avdelningen obekväma ämnen som man inte talar om. I denna avdelning finns ju - bildligt talat - många rum. Det rum där just dessa berättelser döljer sig är ett av de största. Det är där den s.k. "satanistpaniken" har gömts undan….

Det anses inte vara värt att besöka. och om man gör det får man snart epitet som "foliehatt" och "paranoid". Men jag tycker ändå att det till och från är nödvändigt att besöka det…

REFERENSER

Diane Ehrensaft, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992

Craig Lockwood, Other Altars. CompCare Publishers, Minnesota 1993

John Parker, At the Heart of Darkness, Pan Books, London 1993

Carl A Raschke, Painted Back, Harper and Row 1990

H.Te Velde,   Seth, god of confusion, E. J. Brill, Leiden 1967

Saturday, July 19, 2014

"The pedophocracy"

Den som tror att de senaste avslöjandena om nedtystande av toppolitikers sexuella övergrepp mot barn i Storbritannien var något nytt, eller någon sorts undantag,  bör kanske studera exempelvis denna över tio år gamla text.

Det handlar inte endast om Storbritannien, eller om något specifikt årtionde. Det handlar om något mycket mer generellt.

Det finns hur mycket som helst att gräva i för den som orkar. Men det mesta kommer nästan aldrig fram i de stora media.

Den dag det gör det kommer vi med all sannolikhet att stå på gränsen till en förrevolutionär situation.

Thursday, July 10, 2014

Mer om de mörklagda övergreppen

Den brittiska vämstertidningen Socialist Worker har skrivit några läsvärda artiklar om mörkläggningen av övergrepp i Storbritannien. Den senaste kan läsas här.

Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG
Marxist.com har också kommenterat skandalen här.

Mörkläggning i Storbritannien

I Storbritannien avslöjas nu hur rapporter om sexuella övergrepp mot barn utförda av högt uppsatta politiker har mörkats och hur material om detta har försvunnit. Till och med DN har för ovanlighetens skull uppmärksammat detta.

Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.

Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.

Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.

Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".

Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.

I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.

Thursday, July 3, 2014

Carl Raschke om Kenneth Lanning

EEn av de auktoriteter som brukar anföras för att "bevisa" icke-existensen av satanismrelaterad brottlighet är FBI-agenten Kenneth Lanning. Han skrev två essäer, 1989 och 1992, som felaktigt brukar kallas för "FBI-rapporter" Jag har skrivit om dessa här.

Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.

En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...

Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att

"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement. 

In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children,  Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.

Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)

Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.

Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.

Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.

För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .

Wednesday, July 2, 2014

Carl Raschke, Painted Black och satanismen

När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...

Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.

På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".

Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.

Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.

Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.

När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.

Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.

Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...

Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.

Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*

I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av  satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.

Men det är orättvist.

Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga  övernaturligt beskydd från polisen.

Raschke  fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade  brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".

Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.

Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism  och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**

Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.

Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen.  Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.

Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning,  JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.

"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att  använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.

Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!