/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd./
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Wednesday, August 22, 2012
Tuesday, August 14, 2012
Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Friday, August 3, 2012
Robert Fabian om rituella övergrepp 1954
Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av rituella övergepp är att det före 1980 inte fanns några rapporter om rituella övergrepp. Sedan kom "Michelle Remembers"- och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Wednesday, August 1, 2012
"Ritual abuse in the twenty-first century"
Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.
Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.
Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.
Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.
Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.
I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena
Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".
Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...
I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska nätverket RAINS, som hårt angreps av backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.
Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.
Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.
Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.
Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.
Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.
Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.
Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.
I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena
Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".
Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...
I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska nätverket RAINS, som hårt angreps av backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.
Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.
Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.
Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.
Subscribe to:
Posts (Atom)