/Recension av Valerie Sinasons bok "Treating Survivors of Satanist Abuse", Routledge, London och New York 1994.
Från Spegeln 2/1995. Publicerades även i Internationalen i juli samma år./
Många människor har under de senaste åren hört talas om rituella övergrepp mot barn. I flera tidningsartiklar och TV-program har detta begrepp förknippats med skildringar av hur hysteriska kristna, feminister, eller terapeuter försöker återupprätta häxprocesserna genom falska anklagelser om övergrepp. På så sätt har en rad myter skapat6s om begreppet.
Men vad är rituella övergrepp? I facklitteraturen finns många definitioner, men gemensamt för de flesta är att de handlar om hur sexuella och andra fysiska övergrepp mot barn legitimeras med hänvisning till en övernaturlig verklighet. Det finns rituella övergrepp associerade med olika typer av religiösa föreställningar. I exempelvis David Koreshs ”kristna” sekt i Waco i USA och i den nazianstuckna sekten Colonia Dignidad i Chile har sexuella övergrepp använts inom ramarna för den religiösa indoktrineringen av barnen.
Vuxna chockas
Debatten i västvärlden under de senaste 10 åren har framförallt handlat om satanistiska rituella övergrepp. Det är om dessa diskussionen står som emot het. Existerar de verkligen? Eller är det snarare frågan om att socialarbetare eller terapeuter utsätter barn för en massiv hjärntvätt för att få dem att tro allt möjligt märligt? Det sistnämnda synsättet har anammats av stora delar av de svenska massmedia, som i välgjorda reportage, har beskrivit den ”tredje gradens terapi” som fått barnen att berätta om scener som för tanken till 1600-tlet. Att barns berättelser ofta chockat helt oförberedda vuxna, som aldrig någonsin hört talas om rituella övergrepp, är något som den svenska allmänheten helt enkelt inte fått veta.
Och visst är det för många svårt att förstå att de händelser som idag tusentals barn och vuxna har berättat kan vara verkliga. I berättelse efter berättelse får vi höra barn som utsätts för övergrepp av förövare klädda i masker och kåpor och i lokaler fyllda av satanistiska symboler. Vi får höras om djur som används i sexuella ritualer – men också om djur som offras.
Vi får höra talas om sexuella övergrepp, men också om ren tortyr. Vi får höra talas om förnedrande behandling av barn som ser ut att ha inspirerats av den råaste sadistiska pornografi. Och vi får slutligen ibland till och med höra talas om foster, barn och vuxna som offras i ritualer.
En antologi
För den som tror att berättelser som dessa endast frodas i ovanligt ansvarslösa sensationstidningar eller hos konstiga religiösa och andra fanatiker torde det komma som en chock om de får reda på att en av Storbritanniens mer framträdande psykoanalytiker, Valerie Sinason, redigerat antologin ”Treating Survivors of Satanist Abuse”, (Routledge, London, 1994) som dessutom givits ut på ett av landets mest ansedda förlag.
Än mer förvånade torde de bli om de fick reda på att även en del av namnen i antologin skulle kunna ingå i ett ”Vem är vem?” över Storbritanniens mera kända analytiker. Detta är inte en tillfällighet – det avspeglar det faktum att medan exempelvis massmedia, folklivsforskare och poliser rutinmässigt brukar avfärda rapporter om rituella övergrepp har de som kommit barnen närmast – anhöriga, dagispersonal, socialarbetare och psykoterapeuter – haft mycket svårare att avvisa anklagelserna, i synnerhet som de ofta har kunnat styrkas med mediciniskt konstaterbara skador och ibland också av annan materiell bevisning.
För det råkar vara så att istället för att möta fantasifulla rynktesspridare har de som kommit dessa barn (och vuxna överlevare) nära stött på kränkta människor som endast med yttersta tvekan och med stor vånda börjat berätta om detaljer som få människor skulle ha kunnat tro vara möjliga. Det första inslaget i Sinasons antologi handlar om den terapeut i Skåne som till sin växande fasa av en gravt handikappad kvinna fick höra berättas om närmast otänkbara ceremonier och övergrepp. I boken beskrivs även det terapeutiska arbetet med flera andra barn och vuxna. Detta arbete ligger långt från den ”tredje gradens terapi" som massmedia älskar att tala om. Jag skulle önska att alla journalister tagit del av detta material innan de skriver nya sensationsartiklar om ”elaka häxjägare”. Det är trots allt förmätet att, utan undersökning, utgå från att tusentals socialarbetare, anhöriga, och terapeuter gång på gång låter sig luras av mytomaner.
Fällande domar
I ett mycket bra inlägg av journalisten Tim Tate i denna antologi beskrivs just massmedias roll. Tate visar att massemedia i Storbritannien vid sexualbrott mot barn i allmänhet och rituella brott i synnerhet reflexmässigt vänder sig till föräldraorganisationer som driver tesen att elaka myndigheter vill ta deras barn ifrån dem utan grund – och sedan frossar i temat elaka socialarbetare och oskyldiga föräldrar.
Ett annat värdefullt avsnitt av detta kapitel tar upp frågan om fällande domar. I motsats till en vanlig myt har det förekommit flera fällande domar i Storbritannien för rituella övergrepp – och för övrigt också flera erkännanden.
I antologin finns också kapitel som visar att barnoffer faktiskt ofta förekommit under mänsklighetens historia. Vad jag saknar är en översikt över de satanistiska subkulturerna. Inte för att starta en häxjakt mot ”satanister” i allmänhet (de flesta som kallar sig satanister har inte det minsta med rituella övergrepp mot barn att göra!) utan för att visa vilka idéer som frodas i en föreställningsvärld de flesta inte har en aning om. Det är till exempel inte mänga som känner till sådana saker som att den kände ockultisten Aleister Crowley öppet förespråkat barnoffer i böcker som spritts i massupplagor under 1900-talet.
Freudianskt inlägg
Varför kan ett fenomen som rituella övergrepp existera överhuvudtaget? I ett mycket freudianskt inlägg i Sinasons antologi hävdar Phil Mollon att satanism i sig är ett narcissistiskt försök att fly fadersauktoriteten. ”Satan” är ”anti-oidipus” som inte vill underkasta sig den faderns lag som civilisationen bygger på… Här visas förvisso begränsningen i ett synsätt som rör sig inom den förhärskande ideologins ramar. Om rituella övergrepp vore det yttersta brottet mot denna samhällsordnings ideologi skulle massmedia, polis och statsapparater utan tvekan reagerat annorlunda.
Den ”lag” som Mollon syftar på är kanske den ideale patriarkens vishet som lär oss alla rätt och fel. Men till och med Freud visste bättre. När han föreställde sig hur vårt samhälle har sina rötter i ett förhistoriskt styre av mordiska, incestuösa och kannibalistiska ”urfäder” hade han kanske trots allt ett bättre grepp om verkligheten än vad Mollon har. I stället för att se rituella övergrepp som det totala brottet med detta samhälles moral vore det bättre att se det som den mest ondskefulla konsekvensen av en moral och ett samhällssystem som bygger på våld. Och att se avslöjandet av och kampen mot övergrepp som ett led i arbetet på att förändra detta samhällssystem.
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment