Wednesday, July 27, 2011

Angående begreppet "satanism"

Jag tror det är nödvändigt med några ord om hur jag använder begreppet "satanism" på den här hemsidan. Min utgångspunkt är existensen av rituella övergrepp, framförallt rituella övergrepp mot barn, varav en del sker i en "satanistisk" kontext. Jag vill påpeka att det här i kanske 99 fall av 100 handlar om slutna grupper av förövare, inte om offentligt verksamma "satanistiska" organisationer. Det tillhör de absoluta undantagen att anklagelser om rituella övergrepp mot barn riktas mot öppet verksamma medlemmar i offentliga satanistiska organisationerna. Ett av de få sådana fallen är Presidiofallet, , och det finns också ett fåtal andra sådana fall. Men som sagt, vanligtvis handlar det om personer som inte alls öppet framträder som satanister.

Som jag ser det kan man i huvudsak urskilja tre olika typer av satanism. Dels har vi de öppet existerande "respektabla" organisationerna, varav de flesta, men inte alla, åberopar sig på Church of Satans numera avlidne grundare Anton LaVey. LaVeys lära är elitistisk och hyllar egoismen och en kamp om tillvaron där den starke vinner. Det är, för mig, en motbjudande lära, men det finns ingenting som kopplar de LaVey-trogna grupperna till vålds- och sexualbrott. LaVey själv tar med emfas avstånd från övergrepp mot barn, och detta avståndstagande har upprepats i än hårdare ordalag av den kvinna som nu leder Church of Satan, Blanche Barton. Jag är måhända naiv, men jag uppfattar dessa avståndstaganden som genuina, och inte endast som någon form av rökridåer avsedda att maskera en annan praktik. Dels figurerar LaVey-grupperna praktiskt taget aldrig i den här typen av anklagelser, dels har bland annat Blanche Barton hårt polemiserat mot satanister utanför organisationen som försvarat våldtäkter, incest och pedofili.

Den andra typen av satanism skulle kunna benämnas "black metal"-satanism, och består ofta av ungdomar som lyssnar på black metal-musik, med dess budskap om våld och förstörelse. Dessa grupper begår ibland brott, ibland till och med mord, men inte heller dessa figurerar mer än undantagsvis i skildringar av rituella övergrep mot barn.

Den tredje gruppen består av hemliga sällskap. Många förnekar att dessa överhuvudtaget existerar men det finns starka belägg för att de gör det, och många av dessa begår övergrepp av den värsta typen. De kan spåras, dels i brottsstatistiken, dels i överlevares berättelser. Det finns fall med fällande domar, teknisk bevisning och/eller erkännanden, men polisen i västvärlden ser ut att vara mer än ointresserad av att kartlägga denna miljö. (Jfr artikeln om Kenneth Lanning). En av förklaringarna till detta skulle kunna vara att flera av dessa grupper tycks ha försänkningar hos personer i högre samhällskikt.

Själv är jag motståndare till alla typer av satanism, men rätt ska vara rätt. Det är fel att misstänkliggöra alla som kallar sig "satanister" för att begå våldsbrott, för att inte tala om rituella övergrepp mot barn. Det är också lite av en självklarhet att de som begår grova övergrepp mot barn inte har någon anledning att dra uppmärksamheten på sig genom att offentligt stoltsera som "satanister".

Jag upprepar: de värsta övergreppen begås inte i de offentligt verkande grupperna, och vad gäller LaVey-strömningen saknas helt belägg för att de skulle vara kopplade till någon form av rituella övergrepp.

Erik Rodenborg november 2003

No comments:

Post a Comment