Thursday, May 3, 2018

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5

Wednesday, February 28, 2018

Missad kommentar den 3 februari

Upptäckt att jag missade en kommentar den 3. Har lagt in den nu, med ett kortfattat svar. Eftersom det kommer så få kommentarer på mina "bi-bloggar" kollar jag dem sällan. Ska försöka  bättra mig.

Men mina synproblem gör att mina svar kan bli ganska korta. Ser knappt tangentbordet länge....  i alla fall inte när jag ska skriva snabbt.

Monday, February 26, 2018

Återigen till Knutby

Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.

Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.

Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,

Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.

Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier

En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.

En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.

När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.

Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.

Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.

Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.

Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.

Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.

Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".

Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.

En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.

I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.

Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "

Åsa Waldaus tragedi

/Från min huvudbloggg 22/2 2018/

/Det här inlägget lades ut den 18 februari. Det var inte genomarbetat, inte genomtänkt. och gav upphov till en hel del negativa reaktioner. Så jag tog bort det.

Jag lägger ut det igen, inte som en "analys", inte som ett "inlägg" i en vanlig mening, utan som en ögonblicksbild av en känslomässig upplevelse på eftermiddagen den 18.

Det var ett försök till en empatisk inlevelse, inte av Asa Waldau i sig (jag vet inget om hennes inre) utan om de upplevelser jag själv fick av hennes reaktioner i en bil, under några timmar denna eftermiddag.

De som har uppfattningen att hon spelade en avgörande roll i två mord och ett mordförsök kan uppfatta det som motbjudande. Ja, även de som endast sett vittnesmålen av människor som drabbats av henne kan göra detsamma.

De som anser att hon i verkligheten aldrig trodde sig vara "Kristi brud", utan att det endast handlade om en strategi för att uppnå makt kan uppfatta det som helt meningslöst.

Jag redogör för en plötsligt uppdykande känslobild. Av anledningar som jag bäst känner till själv (eller kanske av anledningar som jag inte egentligen fattar själv) har jag kommit fram till att jag vill lägga ut det igen.

Det kan ses som ett taffligt försök till en "psykologisk analys" - men andra kan använda den för att analysera ev. skumma drag hos mig själv. Och kanske kan dra slutsatsen att även jag har blivit manipulerad.

Det kanske är så. Eller inte är så. Jag vet inte.

Jag har aldrig träffat Åsa Waldau  och kommer väl med mer än 99, 99 procents sannolikhet aldrig att göra det. De åsikter hon utryckt står i nästan exakt 180 graders motsättning till mina.

Men jag kan ju vara manipulerad av det jag såg av henne på TV.... vad vet jag.

Att jag lägger ut detta kan användas emot mig, och kommer med säkerhet också att göra det.

Jag brukar vara försiktig, och även när det gäller personliga kommentarer vara mycket noga med att endast de som jag ändå är motståndare till kan bli illa berörda. Men efter detta antar jag att även meningsfränder, och till och med vänner, kan reagera, kanske hårt.

Men jag upptäcker att jag just nu struntar i det.

Jag beskriver uppdykande känslor. Dessa behöver vare sig vara "politiskt korrekta",  eller intelligenta, eller ens uthärdliga.

Ta det för vad ni vill. Om ni drar slutsatsen att jag har betänkliga personlighetsdrag och dessutom lätt kan manipuleras, får ni gärna göra det. Jag håller i så fall inte nödvändigtvis med er, men jag kan förstå logiken bakom era slutsatser./


--------------------------------------------------------------------------------

En mer personlig kommentar till Uppdrag Gransknings program om Knutby. Den kanske kan te sig märklig, men jag vill ändå föra fram den.

Klippet med Åsa Waldau som gråter i sin bil finns numera delat lite överallt. Jag tänker inte dela det.

Av någon anledning fick jag själv tårar i ögonen när jag såg det. Jag ska försöka förklara varför.

1927 gav Sigmund Freud en bok med titeln "Die Zukunft einer lllusion". 1928 kom den ut på svenska med titeln "En illusion och dess framtid".

Det var närmast en antireligiös stridsskrift, Freud var ateist. Men i boken fanns en diskussion om vad en illusion egentligen var för något. En illusion är enligt Freud en tro som baserar sig på en önskning.

En sådan behöver inte alltid vara felaktig.

Han tog ett exempel. En medelklassflicka kunde ha illusionen att en prins skulle fria till henne. Freud tillägger att det ju ändå inte är något som aldrig kan hända. Till och från har ju sådana saker hänt.

Sedan tillägger Freud, i en elak passus riktad mot religiösa av alla schatteringar , att i jämförelse är illusionen att Messias kommer att komma och skapa en bättre tidsålder mycket mer osannolik än medelklassflickans illusion om prinsen.

Om man håller med om det är väl en trosfråga. Många kristna och judar skulle inte hålla med.

Men i Knutby hade vi en annan  typ av illusion som torde slå allt annat jag hört, i osannolikhet. Nämligen den att Jesus skulle stiga ner från den himmel han antas befinna sig i, hälsa på hos en kvinna vid namn Åsa Waldau - och fria till henne.

Det finns säkert människor som har haft liknande föreställningar, men de brukar vara ganska så ensamma om dem. Ibland kanske de kan få med sig någon förvirrad make eller maka, eller förälder, eller syskon, eller barn. Om de inte helt ensamma utdefinierats som "galna".

Men i Knutby backades Åsa Waldaus illusion upp av kanske åtminstone tjugo personer som uppmuntrade idén, och organiserade en komplex verksamhet runt den.

Som ledde till lidande och både fysiska och psykiska övergrepp. (Jag uttalar mig inte här om de två morden och mordförsöket - trots allt är dessas relation till just DEN föreställningen inte totalt självklar).

I filmen fick vi veta att varje gång Åsa Waldaus tro på denna idé vacklade fanns det alltid människor som trädde fram och fick henne att fortsätta att tro på den.

Om en grupp människor låter sina liv styras av något sådant, organiserar hela sin tillvaro efter det, kan det endast sluta med en tragedi.

Det galler de vanliga medlemmarna som drabbats i Knutby-sektens drivhus. Men det gäller förstås också huvudpersonen som figurerade i den egenartade idén.

Åsa Waldau gick mycket längre än Freuds hypotetiska medelklassflicka. Hon trodde att Jesus - enligt den nicenska trosbekännelsen "Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, född före all tid" en dag skulle ringa på hennes dörr och fria till henne.

Och hade alltså en hängiven liten skara av anhängare som gjorde allt för att hon skulle fortsätta att tro det.

Nu hör jag Åsa gråta i bilen.   Alla har tagit avstånd från henne. Ingen - inte heller hon själv - tror längre på den egenartade läran om "Kristi brud". Hon är känd i snart sagt hela världen - men inte för det hon trodde att hon skulle bli känd för.

Hon torde också idag vara en av de mest föraktade människorna i Sverige.

Riktas min empati mot fel håll? Kanske det. I alla fall får jag ett så starkt  intryck av en totalt  ensam människa, som byggt upp sitt liv på det mest orealistiska luftslott jag någonsin hört talas om. Ett luftslott som nu har förvandlats till ett svart, tomt intet.

Monday, February 19, 2018

Åsa Waldau, Helge Fossmo - och våldtäkt inom äktenskapet

Åsa Waldau var en totalitär ledare för en superpatriarkal sekt. Före 2004 var hennes närmaste medarbetare Helge Fossmo.

När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.

När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.

I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.

Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.

Saturday, February 17, 2018

Åsa Waldau - en matriark i ett patriarkat

Har inte sett det förrän nu. Uppdrag Gransknings program om Knutby-sekten.

Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.

Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.

Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.

Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.

Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.

Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.

Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.

Programmet berör. Och ställer nya frågor.

Friday, January 26, 2018

"Familjevärden", våld och förtryck

I just USA brukar högerkretsar ofta tala om "family values". De brukar ofta innefatta en föreställning om att det finns någon närmast sakrosant med familjen som samlevnadsform, och att det alltid är föräldrar, inte samhället, inte grannar, inte snokande socialarbetare eller psykologer, som vet vad som är bäst för barnen.

Trots att denna retorik ofta är vulgärast i just USA, finns värderingarna  i mycket  stora delar av världen, inklusive i vårt land. Att försöka  ta reda på vad som pågår i slutna familjer ses ofta som ett brott mot "familjelivets helgd".

Farorna i ett samhälle byggt på slutna familjer avslöjas då och då i fall där de mest ohyggliga dolda  saker plötsligt kommer upp till ytan. Som i ett nyligen avslöjat fall i USA, där en 17-årig flicka äntligen lyckades rymma  och avslöja fasansfulla scenarier som pågått i åratal.

Även det allra mest osannolika kan vara verkligt. Det gäller även hur barn behandlas.  I synnerhet i samhällen där de slutna små hemcellernas "familjevärden" ses som viktigare än barns rättigheter.

Läs mer här.

Friday, November 17, 2017

Mycket kort om definitioner och begrepp

Ända sedan jag i maj 2004 beslöt mig för att sluta att använda termen rituella övergrepp och ersätta den med "organiserade sadistiska övergrepp" har jag befunnit mig i ett tillstånd av terminologisk vånda. Om "rituella övergrepp" enligt mig var en missvisande term är "organiserade sadistiska övergrepp” en ofullständig term.

Det som under 80-talet och 90-talet började beskrivas som rituella övergrepp var någonting som innehöll en rad element där just organiserad sadism endast var ett av dem, låt vara enligt mig det viktigaste. I de flesta fall kombinerades detta med kraftiga inslag av magiskt tänkande, och i många fall dessutom med en programmering/ indoktrinering som försökte få även offren till att bli anhängare till gruppernas förvirrade ideologiska (och ofta "religiösa") system. Och i nästan samtliga fall försöka göra åtminstone en del av offren till förövare.

Jag har nu strukit citationstecknet runt rituella övergrepp i bloggtiteln. Det beror inte på att jag tycker att det är en bra term, men det är den mest allmänt använda. Själv kan jag inte se att det finns någon bra term -  det är väl därför det finns så många olika förslag till alternativa termer. FBI-agenten Kenneth Lanning föreslog 1992 termen "multidimensionella sexringar", samtidigt som han ju också ifrågasatte stora delar av överlevarnas berättelser. Det kan man säga mycket om, men just ordet "multidimensionella" avspeglar ändå hur komplext fenomenet är.

Dels är grupperna (mycket sadistiska) så kallade "sexringar", men dessutom är de också att betrakta som en typ av manipulativa och auktoritära sekter.

Min term "organiserade sadistiska övergrepp" var nog åtminstone till en del en eftergift till "skeptikerna", och den är som sagt klart otillräcklig

Jag återkommer kanske till frågan.

Wednesday, October 4, 2017

F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn

Om detta kan man läsa mer här.

Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.

Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.

Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.

I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.

På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.

VoF:s ställningstagande mot bortträngda minnen

/Från min huvudblogg 8 augusti 2014/

På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.

Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.

Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.

Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.

Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi",  har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.

Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer  för att bortförklara detta.

Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör? 


Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.

Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.

Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella  övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.

Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.

Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.

Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.

De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...

Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.

Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.

Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.

"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".

Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .

De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.

Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.

Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“