Thursday, August 3, 2017

Finns det "rituella övergrepp"?

/Från min huvudblogg den 7 oktober 2007/

Den uppmärksamhet jag fick på Vetenskap och Folkbildnings forum får mig att på nytt fundera över hur begreppet ”rituella övergrepp”, för att nu inte tala om ”sataniska rituella övergrepp” (på engelska ofta förkortat SRA, ”Satanic ritual abuse”), används i debatten för att diskreditera människor som utsatts för organiserade sexuella sadistiska övergrepp. På flera ställen på nätet har jag kallats för ”SRA-mytens främste förespråkare i Sverige”, vilket aldrig har varit sant. Och i synnerhet inte sedan 2004, då jag till sist tog avstånd från termen ”rituella övergrepp”.

Det är viktigt att avmytologisera begreppen och komma ner på jorden. Om en människa utsätts för grova sexuella sadistiska övergrepp, där förövarna till och från använder sig av symboler hämtade från exempelvis kristendom, satanism, voodoo, santeria eller några andra religiösa system – är det då ”rituella övergrepp”? Eller är det sadistiska övergrepp med ”religiös” fernissa?

Detsamma gäller även andra typer av sexuella övergrepp, där de rent sadistiska inslagen inte dominerar. Om en katolsk präst påtvingar ett barn oralsex och kallar det ”nattvard” (vilket har hänt) – är det då ett ”kristet övergrepp” eller ett övergrepp av en samvetslös person som utnyttjar sig av kristna symboler för att hålla barnet under kontroll?

Förövare kan förvisso i några fall själva tro att de gör det för ”Gud” eller ”Satan”, men i själva verket gör de det för att tillfredställa sina egna perverterade behov. Genom att kalla det för ”rituella övergrepp” kapitulerar vi för deras egna mystifikationer, de tankesystem som ytterst är avsett att terrorisera barnen. Och i en del av fallen också att skapa en falsk ideologi, i vars namn förövarna rättfärdigar sin egen kusliga praktik.

Bakom nästan allt som brukar kallas ”rituella övergrepp” är förövarnas sexuellt/sadistiska behov det underliggande motivet. De eventuella ”trossystemen” är här förvirrade konstruktioner, hemmagjorda pseudoreligioner, som ofta präglas av naivitet och vimlar av logiska motsägelser.

Och i många fall saknas även dessa pseudoreligiösa/ pseudofilosofiska överbyggnader. Här är det den nakna sadismen som råder oinskränkt.

Finns det då inget som skulle kunna kallas ”rituella övergrepp”? Ja, om en religiös eller annan grupp, utövar ritualer vars syfte är att indoktrinera, inte att ge förövarna sexuella/sadistiska kickar, skulle det kunna kallas ”rituella övergrepp”. Men där ritualerna är underställda de vuxnas gränslösa sadistiska/sexuella behov bör man kalla en katt för en katt.

Eller med Södertäljeflickans ord : ”Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad” (från Nuri Kinos intervju med henne, DN 4/10 2003).

Sunday, July 23, 2017

Franklinfallet: nedtystade övergrepp

/Tidigare publicerad 12/9 2012/.

På sidan Franlimcace.org, kan man bland annat se en ovanligt väsentlig TV-film, "Conspiracy of Silence". *Det är en dokumentärfilm som avslöjade hur stora delar av den politiska eliten i USA var inblandad i nedtystandet av en pedofilhärva. Den skulle visats på Discovery 1994. Den var redan annonserad och så plötsligt, några dagar innan det skulle visas drogs den in. Det kostade Discovery åtskilligt, men de påtryckningar de hade utsatts för var så stora att ledningen ändå drog in den.

Att filmen var farlig, inte bara för enskilda toppolitiker, utan för tilltron till hela det politiska systemet, är ganska uppenbart. Den är väldokumenterad, och visar hur sexuella övergrepp mot barn tystas ned i Nebraska. Flera ledande politiker, redaktörer och finansmän i Nebraska var anklagade. Den ledande i härvan var en uppmärksammad republikansk politiker, Lawrence King, som också var direktör för finansinstitutionen Franklin Credit Union. Men härvan stannar inte på delstatsnivå. I slutet av dokumentären visades att den gick än högre upp, med kopplingar ända till Vita huset.

FBI:s roll är avslöjande. De FBI-agenter som förhörde de utsatta visade sig nämligen inte vara intresserade av förhör i en vanlig mening - de var desto mer intresserade av att tvinga dem att dra tillbaka sina anklagelser. En av de som inte gjorde det, Alisha Owen, dömdes till mellan 9 och 15 år i fängelse för mened (i praktiken kom hon att sitta fyra år. Efter att hennes överklagande misslyckade började hon 1996 avtjäna sitt straff i fängelset i Omaha. Hon frigavs i förtid 2000, på grund av gott uppförande).

Denna absurda dom var uppenbart avsedd som en varning till de andra vittnena. Budskapet var klart: om ni berättar något riskerar ni ett långvarigt fängelsestraff…

Den lokala pressen gjorde allt för att diskreditera vittnena, kanske delvis för att två av de utpekade förövarna var ledande journalister på Omaha World Herald.

Gary Caradori, som ledde en kommission som utsetts för att undersöka härvan, och hans åttaårige son, omkom när Caradoris privata flygplan störtade bara några dagar innan han skulle presentera bevisen mot de anklagade.

Fallet skulle säkerligen förblivit nedtystat om inte den republikanske senatorn John W de Camp började engagera sig i frågan, med ett visst stöd av den förre CIA-chefen (!) William Colby, som för övrigt senare dog under mystiska omständigheter. John W de Camp har senare skrivit en bok om fallet, The Franklin Cover-Up, som kommit ut i två upplagor.

Programmet är skakande i sig, men reser också mer allmänna frågor om kopplingar mellan övergrepp och den politiska makten. I princip finns samma mönster här som i Dutrouxaffären, affären kring organisationen Morkhoven i Holland, och en rad andra liknande fall.

Många som varit med om debatten om "rituella övergrepp" vet också att de som förnekar existensen av dessa övergrepp brukar hänvisa till att FBI har deklarerat att några sådana inte finns. Här får vi en skrämmande inblick i hur FBI medverkar i nedtystandet av övergrepp som kanske inte är "rituella", men som är organiserade, och innefattar många högt uppsatta män.

Och den som noga följt Stockholmspolisens hanterande av Södertäljefallet i Sverige 1992-94 ser att det här finns ganska stora likheter med FBI:s agerande i Nebraskafallet...

Filmen "Conspiracy of Silence" ställer många viktiga frågor. Se den!
-------------------
TILLÄGG 23/7 2017.
På vissa datorer kan det ibland vara problem att öppna filmen på Franklin.org. I så fall kan den också ses på YouTube, på flera ställen, exempelvis här

Friday, June 16, 2017

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!

Saturday, April 15, 2017

Gary Stickels McMartinrapport

McMartin var en familjeägd förskola i USA där anklagelser om övergrepp mot barn ledde till en omfattande debatt och flera rättegångar under perioden 1983-1990.

Denna debatt fortsätter än idag, och man får ibland se rent felaktiga påståenden, som exempelvis att inga barn berättade om övergrepp innan de hade bearbetats av terapeuter, eller att mamman som först upptäckte att hennes barn hade skador i underlivet, och därmed satte igång hela processen, var schizofren. Hela denna desinformation vederläggs mycket grundligt i Ross Cheits närmast monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology and the Sexual Abuse of Children (Oxford University Press 2014).Man kan ta del av denna vederläggning i bokens kapitel om McMartin, sid 17-87.

Det betyder inte att Cheit stöder alla de anklagelser som senare kom fram i McMartin-fallet. Han argumenterar övertygande för att de första anklagelserna (som riktade sig mot endast en förövare) var mycket trovärdiga, och stöddes av en omfattande bevisning, men verkar luta åt att de senare anklagelserna om organiserade övergrepp var tvivelaktiga, och kanske verkligen pressades på barnen av terapeuter.

Jag tänker inte gå in i denna diskussion här, men vill påpeka att ett viktigt dokument i diskussionen om just dessa senare anklagelser, på nytt finns på nätet, efter att ha varit borta några år. Det är arkeologen Gary Stickels utgrävningsrapport från 1993. Den kan numera läsas här.

Flera av barnen hade berättat om övergrepp i tunnlar under skolan, och det ledde till att föräldrarna efter ett tag anlitade Gary Stickel, som var en akademiskt mycket meriterad arkeolog.

Denne ledde en utgrävning våren 1990, som blev möjlig efter att skolan lagts ner och området bytt ägare. Stickel hävdar i sin rapport att ett (enligt honom nyligen) igenfyllt system av någon form  av tunnlar faktiskt återfanns. Det var bland annat fyllt med allehanda skräp, från olika tidsperioder.

Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis måste innebära den typ av tunnlar som barnen talade om, och rapporten har mötts av omfattande kritik av den mest skiftande kvalitet. Det är dock entydigt bevisat att det funnits någon form av strukturer under skolan, och att dessa har fyllts igen.

Den som är mycket intresserad kan mycket gärna läsa den ganska så långa och genomarbetade rapporten.

Sunday, January 15, 2017

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

Tuesday, January 10, 2017

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

Thursday, December 29, 2016

The Tall Man

I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.

Handlingen var ungefär denna.

I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.

Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.

Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.

Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.

Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....

Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....

På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.

Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.

Tuesday, November 22, 2016

Förövarnätverk i brittisk överklass - och hur det tystas ner

Jag rekommenderar detta program i australiska "60 minutes" om pedofilnätverk och mörkläggning i den brittiska överklassen.

Det sändes den 19 juli 2015.

Vad som framgår klart är inte endast existensen av välorganiserade nätverk av förövare på toppnivå i det brittiska samhället - utan även ett lika välorganiserat maskineri för nedtystande av de som utnyttjats av detta.

De fakta som här presenteras fördjupar för övrigt också de oroande frågor som redan från början fanns om den brittiska regeringskommision som 1994 lade fram en anmärkningsvärt tunn rapport som kategoriskt förnekade existensen av organiserade rituella övergrepp mot barn.  Mycket av det som beskrivs i den ovan länkade dokumentären motsvarar tidsmässigt ungefär när denna "rapport" lades fram.

Det klimat av nedtystande som dokumentären beskriver förklarar mer än väl hur J. S. La Fontaine kunde producera en officiellt sanktionerad rapport som på så svaga grunder påstod sig "bevisa" så mycket...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
YouTube-länken till programmet har varit inaktuell ett tag, men nu har jag bytt ut den mot en annan och fungerande YouTube-länk till samma program. Så ni som misslyckats med att komma in på den kan göra om det nu, så torde ni komma in.

Monday, October 31, 2016

Mänskligt om satanism

Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.

Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.

Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.

Sunday, October 30, 2016

När jag intervjuades i Taxi om satanism

En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.

Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.

Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.

På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.

Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.

Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts -  från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.

Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial,  där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.

Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.

Det kan ses i sin helhet här.

Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.

Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.

Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.

En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:

"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."

Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.